Sällsamma stunder i tystnad

Från fören sträckte sig atlanten långt förbi mitt ögas synfält. Mörkt vatten brusade mot skrovet och den kyliga relingen gav mig gåshud när jag tog spjärn mot vågorna. Jag skyddade mig med kragen på min seglarjacka. Likt en berg-och-dalbana: upp och ned, vinden i håret och lysande, glittrande ljus överallt omkring. Ensamheten var befriande, jag visste att i min egen lilla värld skulle inte någon komma att störa mig. I en halvtimme var hela natten min.

Purrningen inför nattvakten lämnade precis tillräckligt med tid för att
ligga kvar i fem minuter och tänka över mina livsval, innan jag blev
tvungen att gå upp och dra på mig arbetskläder. Gummistövlar,
arbetsbyxor, vindjacka, sele och flytväst. Vanan hade inte brutits av en
vecka i hamn. Det hade dock dygnsrytmen gjort. Under gårdagen hade vi
lagt ut från Hamilton och eftersom det var första nattvakten hade jag
ännu inte hunnit vänja mig vid de nya sömnvanorna.

Uppe på däck var natten mörkare än den någonsin varit tidigare. Där
fanns ingen måne, inga lampor. Bara stjärnor och det svaga ljus som
strålade ned från lanternorna i masten. Jag satte mig för att vänta ut
de sista minuterna i en klunga skuggvarelser som hade kunnat vara
ungdomar, om det varit dag. Ett tyst samförstånd om trötthet rådde över
två vakter när vi ställde upp oss inför vaktbytet. Hälften skulle gå och
lägga sig. Hälften hade just vaknat.

Klockan slog åtta glas.

Mitt öde denna sömntrötta vakt var att stå post. Däri ingår tre
uppgifter. Dels livbojsvakten där man noterar alla i riggen och ser till
att ingen faller överbord. Dels rorgängare – att styra båten. Dels
utkik. Denna natt, vackrast av alla nätter, var utkik min favoritpost.
Inte att undra på, när natthimlen visade fler stjärnor än det fanns
räkneord. Inte att undra på, när månen reste sig likt en brandgul
apelsinklyfta. Inte att undra på, när marelden sprakade i vattnet likt
levande stjärnor.

Fyra timmar flöt sakta förbi.

En gång i halvtimmen klingade klockans klara röst och postmännen bytte
plats. Vid sju glas lämnade jag livbojsvaktens plats på halvdäck
(akterdäck) för att spendera den sista stunden på backen (fördäck) som
utkik. Jag lutade mig mot relingen och lät tankarna glida bort.
Månljuset speglade sig i vattnet och i min själ. Fötterna värkte efter
att ha spenderat fyra timmar stillastående i gummistövlar och kroppen
svajade i takt med vågorna. I en halvtimme var hela natten min.

Klockan slog åtta glas.

Stunden var över. Jag gick och la mig.

Irma Hörnfeldt